Hon var den sista Völvan, bunden till världarnas väv och de uråldriga krafterna som flätade samman ödet. När skuggorna föll över Midgård och asagudarnas viskningar ekade genom vinden, stod hon ensam vid gränsen mellan dröm och verklighet.
Ur hennes panna spirade horn av svart ek – en gåva från Yggdrasils rötter, en påminnelse om hennes arv. Runt henne dansade eld och frost, runor ristade i luften av de som gått före. Med ögonen slutna hörde hon deras kallelse.
Stormen nalkades. Striden var nära. Och Völvan var redo.
